Lillebror

Allt spelas om och om igen i mitt huvud, jag tänker på det hela tiden, på vad som egentligen hände? Vart gick det snett? Har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv, många kanske tycker att jag överdriver och är mer eller mindre fjantig. Men nej, tänk inte så, säg det inte till mig. Den här människan som för mig fortfarande är ett litet barn, min lilla lilla lillebror, att se honom ledsen, nedbruten och i mer eller mindre upplösningstillstånd får mitt blod att frysas till is, min hjärna att vibrera av panikartade känslor, hela mitt inre att liksom vända sig ut och in av en fruktansvärd känsla av maktlöshet. Att se en enda tår falla nerför den här människans perfekta kinder får hela min värld att gå under. Jag sprängs lite inombords varje dag av kärlek till den här människan, jag älskar honom som bara en syster kan älska sin bror. Jag skyddar honom som bara en syster kan skydda sin bror, med näbbar och klor kommer jag alltid slåss som om det gällde mitt eget liv, vilket det också gör, han är en del av mitt liv, hans blod i mitt omlopp, mitt i hans. Jag skyddade dig redan när dagisfröknarna fösökte ta av dig tutten för att vilostunden mitt på dagen var över, jag har alltid och kommer alltid vara din skyddande ängel. Men hur jag än förösker och vill kommer jag aldrig kunna skydda dig från allt, jag vet det. Och just det får mig att känna mig så fruktansvärt maktlös och värdelös. Men glöm aldrig att jag älskar dig, jag säger det alldeles för sällan, men snälla betvivla det aldrig. Jag älskar dig.