Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.
Ibland slår tanken mig att jag i 21 år vandrat omkring på samma gator, befunnit mig på samma ställe, genomlidit samma kalla vintrar, samma regniga somrar, gått omkring i cirklar? Som en vilsen människa som bara går runt runt utan att komma nån vart, "som bollen i en pingismatch." Haft vänner, bytt vänner, varit utan vänner? Har vänner. "Du har hela världen framför dina fötter" När ska man ta första steget, är det verkligen så lätt som att Jag har hela världen framför mina fötter? Hur gör man verklighet av sina drömmar, utagerar sina tankar, använder sig av sina idéer? Är det fel att känna att man faktiskt bara vill vara liten igen, 4 år och utan problem, inga åtaganden, inget ansvar, bara springa omkring som ett vilddjur och aldrig behöva känna annat än "Mamma finns alltid där och blåser mina sår, löser mina problem, kramar bort känslan av rädsla och otrygghet". I så fall är jag fel. Det är lätt att skratta bort det där jobbiga, men ett skratt vara inte föralltid, verkligheten står alltid och väntar tills skrattet tar slut och drar tillbaka en. Tillbaka till tankarna, ångesten, alla frågor om "va fan jag håller på med?" Den konstanta förvirringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar